fackligt

Torsdagen den 16 februari är det dags för Frilans Syds årsmöte på La Couronne. Klubben bjuder anmälda medlemmar på mat.

Motioner* till årsmötet skall vara styrelsen tillhanda senast onsdag den 8 februari. De ska skickas till ordförande Jenny Wickberg på jenny.wickberg (at) djingis.se eller: Jenny Wickberg Grönegatan 7 222 24 Lund

Anmäl dig senast den 13 februari till Christina Sandberg: csandberg (at) telia.com Ange om du vill ha kött, fisk eller vegetarisk mat i ämnesraden, tack!

La Couronne ligger Södra Förstadsgatan 36, Malmö, och vi håller till i källaren. (Närmsta busshållplats Triangeln)

Varmt välkomna!

Nu har SCB i Trender och Prognoser 2011 åter presenterat sin triennala bild av utvecklingen och framtiden på områdena befolkning, arbetsmarknad och utbildning. I vanlig ordning är det självfallet ingenjörernas situation som i första hand tilldrar sig mitt intresse.

Men lika spännande som det är att blicka nära 20 år framåt genom SCB:s glasögon, är det att se hur samma framtid såg ut för bara tre år sedan i Trender och Prognoser 2008. Det borde rimligen inte vara några större skillnader efter bara tre år, och när det gäller de stora dragen är det inte heller det. I detaljerna gömmer sig dock vissa icke oväsentliga skillnader.

I prognosen 2008 låg tillgången på civilingenjörer totalt något över efterfrågan under hela prognosperioden fram till 2030. I de nya beräkningarna följer tillgång och efterfrågan nu varandra mycket nära ändå fram till strax före slutpunkten 2030, där efterfrågan halkar upp till strax över tillgången. Skillnaden är alltså positiv för ingenjörerna, men vid första anblick är den liten och föga dramatisk.

En närmare titt visar att när den förra prognosen kom fram till att de c:a 124000 civilingenjörer som beräknades finnas på arbetsmarknaden 2030 skulle innebära ett överskott på 7600, så innebär den nya att det kommer att finnas 137000 – och att detta alltså istället innebär ett underskott på 7100. Annorlunda uttryckt ökar det beräknade utbudet 2030 med drygt 10 procent mellan prognostillfällena, medan efterfrågan ökar med nära 24 procent. Nu har jag valt prognosperiodens slut för jämförelsen, vilket kan synas vara att ta i (även om det är dit det pekar). Men för den som väljer utbildning idag, ligger 2030 ändå bara ett kort stycke in i arbetslivet.

Även för den större gruppen gymnasie- och högskoleingenjörer är den övergripande bilden i stort sett densamma som 2008. En majoritet – tre fjärdedelar – är gymnasieingenjörer eller motsvarande, och av dessa var (2009) 70 procent över 45 år. Kommande åldersavgångar riskerar enligt SCB därför att ge upphov till en kontinuerligt växande brist fram till 2030. På samma sätt som tidigare räknar SCB med att en viss del av den förväntade bristen kan täckas upp dels av personer med oavslutad teknisk högskoleutbildning, dels av utrikes födda personer och andra med ospecificerad teknisk utbildning. Liksom förut räknar man dock inte med något tillskott från den nya gymnasieingenjörsutbildning som nu bedrivs på prov inför ett slutligt beslut.

Så långt alltså inga nyheter. Men en jämförelse likt den ovan visar på oväntat stora förändringar. Prognosen 2008 räknade med 114000 yrkesverksamma i gruppen per 2030, vilket stod mot en efterfrågan på hela 216000 – ett gap på drygt hundra tusen ingenjörer. Nu ger beräkningarna en tillgång på 142000 och en efterfrågan på 192000, med vilket underskottet ganska exakt har halverats till 50000. Tre år efter den förra prognosen har alltså tillgången räknats upp med 11 procent, medan efterfrågan istället skrivits ned med hela 24 procent. Håller de på att sväljas av den ökande skaran civilingenjörer?

Nu ger detta egentligen ingen större anledning att förfasa sig över tillförlitigheten i bedömningarna. SCB påpekar nogsamt att avsikten är ”att lyfta fram de obalanser mellan tillgång och efterfrågan som ser ut att bli resultatet om utvecklingen fortsätter i nuvarande banor.” Och bevisligen ändras banorna ständigt. Så har till exempel den framtida tillgången på civilingenjörer reviderats upp i och med att fler har påbörjat utbildningen än före den förra prognosen.

Jämförelsen åskådliggör således denna SCB:s reservation, och skickar oss signalen att vi inte ska ta detta på alltför stort allvar. Och med tanke på att SCB kommer att avlämna sex ytterligare rapporter innan vi faktiskt är framme vid 2030, inser man att mycket kan förändras. Eller för att travestera Murphy´s lag: Allt som kan ändras kommer att ändras.

Osäkerheterna i prognoserna till trots, vill jag hävda att den slutsats politiker och lärosäten bör dra av detta, är att civilingenjörsutbildningarna knappast bör byggas ut ytterligare. Sveriges Ingenjörer verkar förvisso för att höja intresset för teknik, och om detta får till följd att fler söker civilingenjörsutbildningarna kan det därför förefalla cyniskt att inte samtidigt propagera för en ökad antagning.

Men civilingenjörsutbildningarna har uppenbara problem med genomströmningen, som jag tog upp för en tid sedan, och söktrycket till åtskilliga program är också lågt. Fler sökande, med bibehållen antagning, gör det möjligt att ta in studenter med bättre förkunskaper – något som högskolorna klagat över i flera år – vilket i sin tur kan bidra till förbättrade studieresultat och en ökad genomströmning.

De utbildningar där både intresse och antagning verkligen bör öka, är högskoleingenjörsutbildningarna. Faktum är att de har dragits med ett ännu lägre söktryck, och en ännu lägre genomströmning än civilingenjörsutbildningarna. Skälen för den låga genomströmningen kan vara flera, men det framstår som orimligt att inte mer än en dryg tredjedel lyckas – eller vill – ta sig fram till examen, räknat sex år efter start.

Jag tror att en stor del av problemet sitter i att högskoleingenjörsutbildningar aldrig lyckats bygga ett varumärke som kommer i närheten av ”civilingenjör”. Inte för att de står för samma sak, men det är just vad som måste lyftas fram. Tyvärr misstänker jag att det låga söktrycket kan bidra till både detta och, som i fallet med civilingenjörsutbildningarna, den låga genomströmningen.

Antalet förstahandssökande till högskoleingenjörsutbildningarna har sedan flera år tillbaka bara legat obetydligt över antalet antagna. Med tanke på den bild av ökande brist SCB fortsatt tecknar kan det låta befängt,  men för att komma till rätta med högskoleingenjörsutbildningens status bör söktrycket därför öka väsentligt innan antagningen tillåts öka. Det skulle till och med kunna vara värt att pröva att initialt begränsa antagningen för att åstadkomma denna effekt.

Jag vill för övrigt tillägga att skillnaderna mellan ingenjörsgrupperna i prognoserna egentligen aldrig har avspeglat sig i skillnader i utsikterna till jobb. Arbetslösheten är och har varit låg för båda grupperna, och ofta till och med något lägre för civilingenjörer, trots att alltså ”bristen” egentligen främst borde gynna högskoleingenjörerna. Förklaringen här är sannolikt att båda ingenjörerna överlappar varandra på arbetsmarknaden, liksom kanske även det faktum att civilingenjörerna faktiskt är dubbelt så många. Den som vill trolla fram en ingenjör med en viss inriktning ur hatten, har alltså två chanser på tre att dra en civilingenjör. Ur det individuella perspektivet kan det därför var lika rationellt att bli civilingenjör, om man har håg för det. Det betyder dock inte nödvändigtvis att det är ytterligare en civilingenjör som behövs därute.

Alltnog, den som lever få se Trender och Prognoser 2014. Jag kan knappt bärga mig.

Har du någonsin önskat att du kunde köpa en försäkring som skyddar mot effekterna av en global recession? En sådan försäkring finns redan – den kallas högre utbildning.

Orden är inte mina, utan OECDs. Organisationen har de senare åren blivit allt tydligare i sin rekommendation till medlemsländerna: investera i högre utbildning. Och de ekonomiska kriserna som avlöst varandra de senaste åren har inte gjort rekommendationen mindre angelägen – tvärtom.

I en färsk analys av arbetsmarknadseffekterna under krisåren 2008-2009 konstaterar OECD följande:

• Arbetslösheten i åldrarna 25-64 år ökade i alla OECD-länder, men den ökade betydligt mer bland personer utan gymnasieutbildning (som jag här kallar lågutbildade) eller med kort eftergymnasial utbildning än bland personer med längre akademisk utbildning (som jag här kallar högutbildade). Arbetslösheten bland lågutbildade ökade från 8,7 till 11,5 procent (OECD-genomsnitt). Värst drabbade var lågutbildade i Estland, Irland, Spanien och USA. Högutbildade klarade sig betydligt bättre, med en arbetslöshet som ökade med endast 1,1 procentenheter till 4,4 procent (OECD-genomsnitt).

• Också sysselsättningen var markant högre bland högutbildade under de värsta krisåren (med stora variationer mellan länder, främst beroende på skillnader i kvinnors arbetskraftsdeltagande). Sysselsättningsgraden bland högutbildade var drygt 83 procent 2009 och bland lågutbildade endast 56 procent. Detta, menar OECD, tyder på att matchningen mellan högutbildades färdigheter och kompetenser och det som arbetsmarknaden efterfrågar är bättre än för personer med lägre utbildning, även under ekonomiska kriser.

• Högutbildade ökade dessutom sin utbildningspremie (som något förenklat är löneskillnaden mellan hög- och lågutbildade) en aning under 2008-2009, vilket innebär att efterfrågan på högutbildade i OECD-länderna ökade eller var i princip oförändrad under de studerade krisåren. Detta är anmärkningsvärt, särskilt med tanke på att många OECD-länder bygger ut sin högre utbildning.

I OECD-rapporten framgår att alla dessa mönster gäller även för Sverige. Det råder alltså inget tvivel om att utbildning lönar sig även i kristider. Eller, som den avslutande meningen i rapporten slår fast:

”The bottom line: A higher level of education provides excellent insurance against unemployment, for staying employed, and for maintaining earning power in difficult economic times.”

 

 

 

 

 

Vad händer när kommentarsfälten blir en del av nyheten, eller till och med startar ett drev som löper fritt? Och hur modererar olika nyhetssajter sina kommentarsfält? Det kommer diskuteras på Frilans Syds första frukostmöte för i år, onsdagen den 8 februari. Gäster: Patrik Lundberg, Helsingborgs Dagblad, och Sanna Trygg, Skånskan

Patrik Lundbergs krönika om vardagsrasism mot asiater spreds snabbt och brett i de sociala medierna  i höstas.

HD-krönikören bjöds in till tv-soffor och debatter, inte minst på grund av ett stycke om kinapuffar. När Fazer ändrade sin logga ville alla snacka om kinapuffarna – inte om vardagsrasism som Patrik ville föra upp på agendan. Hatmejlen välde in och trollen framställde honom som en PK-fundamentalist. I en uppföljande krönika skriver han om drevet som uppstod. 

På frukostmötet berättar han hur läsarna tog över debatten, svängde om den och påverkade andra medier att starta ett slags drev. Sociala medier, bloggar och artikelkommentarer samverkade på ett sätt som han beskriver som obehagligt, men fascinerande. Han delar även med sig av hur han red ut stormen, genom konkreta exempel – i form av handfasta tips och lite fula knep – på hur han tog tillbaka makten över debatten. De kan säkert vara till nytta för folk, särskilt frilansare som inte nödvändigtvis har en stöttande redaktion i ryggen.

Under hösten har Sanna Trygg befunnit sig i London för att undersöka hur brittiska och svenska medier hanterar läsarkommentarer på respektive nyhetssajt.

Efter Breiviks brutala attack på Utöya aktualiserades frågan om medias hantering av läsarkommentarer på nätet. Debatten kom främst att kretsa kring praktiska frågor såsom huruvida det var korrekt att låta läsaren kommentera artiklar och nyheter anonymt eller ej? De något större perspektiven, som vad effekten av en viss sorts hantering av kommentarerna blir, saknades dock.

Sanna Tryggs vistelse i London har mynnat ut i en rapport skriven för det brittiska medieinstitutet Polis knutet till det universitetet London School of Economics. Till sin hjälp har hon haft en av Storbritanniens främsta medieexperter, Mr Charlie Beckett, tidigare nyhetschef på BBC och nuvarande chef för Polis.

Rapportens ambition är att bredda diskussionen om läsarkommentarer. Rapportens huvudsakliga syfte är att diskutera varför media väljer att administrera läsarnas åsikter på ett visst sätt samt vilka effekter en viss typ av moderering får för yttrandefriheten, för demokratin och för relationen mellan oss journalister och våra läsare/lyssnare/tittare?

Rapporten finns nu att ladda ner på Polis hemsida.

På frukostmötet berättar Sanna om vad hon kommit fram till!

Varmt välkomna till S:t Knuts Torgs Bageri Konditori och Café onsdagen den 8 februari. Ta gärna med en vän eller kollega. Man behöver inte vara medlem i Frilans Syd för att komma på våra frukostmöten. Ett frukostpaket ingår i entréavgiften på 65 kronor. Det består av kaffe, juice, kaka och stor baguette med fem valbara pålägg.

Föranmälan är obligatorisk. Anmäl dig på Facebook eller maila csandberg@telia.com senast måndagen den 6 februari. Först till kvarn gäller. Avanmälan senast samma datum. Den som uteblir utan att avanmäla uppmanas täcka klubbens kostnader (65 kronor) genom en separat inbetalning. När: Onsdag 8 februari klockan 9-10.30. Var: S:t Knuts Torgs Bageri konditori & café, på S:t Knuts torg (mittemot Folkets park) i Malmö. Busslinje 5 går dit. Hur: Kostnad 65 kr för föreläsning och frukostpaket.

Jag har fortsatt att fundera på hur resultatdiskursen påverkar oss i vår vardag. På vår arbetsplats, i våra familjer och i idrottssammanhang. Men ett område som verkligen har fastnat för är hur vi arbetar med rekryteringar. I en tid då arbetsmarknaden är under ständig debatt, DN skriver om hur dyrt det är med ”felrekryteringar” och Poolia gör [...]

I den offentliga och interna debatt som följt efter tvisten i Arbetsdomstolen om Linn Ohlssons anställningsförhållanden har Sveriges Radios vd Mats Svegfors tolkat kollektivavtalet på ett sådant sätt att Journalistklubben kräver svar på en rad frågor. I vårt kollektivavtal står att medarbetare har rätt att delta i den allmänna debatten om radio och televisionen samt om företaget. (§3 mom 2) 1. Hur förklarar vd Mats Svegfors sitt besked i Arbetsdomstolen att en anställd inte skulle kunna leda en publicistisk debatt där vd deltar? 2. Är man illojal som SR-medarbetare om man agerar moderator vid en utfrågning av SR:s vd-ar? 3. Får en anställd diskutera eller kritisera anställningsvillkoren på SR offentligt? 4. Vad menar Mats Svegfors med följande uttalande på internwebben: ”Jag tycker att den fackliga verksamheten är viktig. Men jag har under alla de år som jag har varit ”journalistarbetsgivare” haft svårt med en dubbel standard som säger att andra regler gäller för samspelet mellan arbetsgivare och fackliga organisationer än för samspelet i samhället i övrigt.” 5. Hur tolkar Mats Svegfors och Sveriges Radios ledning alla de åsikter och kommentarer både internt och externt som ger uttryck för ett samtalsklimat med lågt i tak och rädsla för repressalier inom företaget? 6. Vad vill ledningen göra åt det? Avslutningsvis vill Journalistklubben poängtera att frågan om Linn Ohlsson ytterst inte handlar om vilka sidouppdrag man får ha som anställd, utan om hur länge man som arbetsgivare kan utnyttja en journalist utan att ta något arbetsgivaransvar. Kommentarerna på intranätet visar tydligt att det inte bara är klubben som är kritisk mot företagets sätt att systematiskt lasa ut kompetenta medarbetare. Missbruket av visstidsanställningar påverkar inte bara de visstidsanställda själva utan lika mycket de fast anställda, och inte minst går det ut över journalistiken. Det sammanfattas så väl av Linda Thulin, SR Halland, i den efterföljande debatten på internwebben. ” Vi tycker att personalpolitiken är kass, vi tycker att Linn Ohlsson borde haft en fast anställning och vi tycker att problemet diskuteras för lite. När det pratas så oerhört mycket om originaljournalistik och agendasättande journalistik så vore det klädsamt om ledningen visade en insikt om hur viktigt det är med journalister som får en ärlig chans att hinna bli bra journalister och bygga upp de kontakter och den kunskap som krävs för det.” SR försvarar visstidsproblematiken med att hänvisa till statsmakternas krav på en stor del utomståendes medverkan. Klubben välkomnar självklart berikning av vårt utbud, men har svårt att se varför det måste ske på bekostnad av anställningstryggheten.

Redan igår bloggade jag om P1-programmet Kalibers reportage om ofrivilliga företagare. Jag lovade då att återkomma till frågan om egenanställda, ibland kallade självanställda, vilka förekom i programmet genom en intervju med företaget Frilans Finans VD.

Egenanställning beskrivs ofta som ett bekvämt alternativ till att starta eget på riktigt och vänder sig till personer som vill arbeta som entreprenörer men som vill undvika en del av den administration det innebär. Verksamheten vänder sig även till personer som har få uppdrag och därför inte vill gå så långt att de skaffar f-skattsedel och registrerar en enskild firma.

De egenanställda är, namnet till trots, inte anställda av sig själva utan av ett plattformsföretag (t ex Frilans Finans, Bolagsbolaget, Bolagskraft). De egenanställda har a-skattsedel och det är plattformsföretaget som sköter fakturering av kunderna och som betalar skatt och sociala avgifter. Formellt är det också plattformsföretaget som har arbetsgivaransvaret. Arbetsrättsligt rör det sig om ett antal korta tidsbegränsade av typen allmän visstidsanställning.

Plattformsföretagen vill inte bli jämförda med bemanningsföretag men det finns likheter med hur bemanningsföretag fungerar i en del andra länder, där det finns ett övergripande kontrakt men där lön bara betalas för perioder då personen har uppdrag. Skillnaden är att det i fallet egenanställning är den anställde som bestämmer när hon eller han ska arbeta, i och med att de är ansvariga för att hitta sina egna uppdrag.

Även om idén med egenanställning kan låta god så finns det ett antal risker som man noga bör överväga. Egenanställning kan i värsta fall användas som ett sätt att kringgå arbetsrätten. Eftersom avtalet mellan plattformsföretaget och användarföretaget är ett kommersiellt avtal, och inget kollektivavtal reglerar den lön som plattformsföretaget betalar till den egenanställde, finns det ingen spärr mot att konstruktionen används för underbudskonkurrens. Mindre seriösa bemanningsföretag skulle kunna använda egenanställningsformen för att slippa betala garantilön under de perioder då en anställd inte har något uppdrag, vilket ger dem en konkurrensfördel gentemot andra bemanningsföretag.

Konstruktionen skapar även oklarheter t ex vad gäller ansvaret för arbetsmiljön och eller om arbetstagaren blir sjuk eller behöver rehabilitering. Rättsligt råder det ju ingen skillnad mellan den anställde i ett plattformsföretag i ett egenanställningsupplägg och den som är anställd i ett vanligt företag, men plattformsföretaget är inte skapat för och har ingen möjlighet att t ex betala sjuklön eller delta i rehabilitering av arbetstagaren.

Då syftet med egenanställning, att möjliggöra för personer som själva vill arbeta som uppdragstagare att göra detta samtidigt som de kan undvika en del av den administration som det innebär att vara egenföretagare, är gott är det viktigt att fundera på om detta syfte kan uppnås på andra sätt. En bättre variant är troligen att utveckla servicebolag som hjälper de som själva vill bli egenföretagare med saker som bokföring och rådgivning inom t ex juridik och marknadsföring, utan att för den skull ta på sig arbetsgivaransvaret.

Entreprenörskap och egenföretagande är viktigt för framväxten av nya företag och nya jobb och ska därför uppmuntras och underlättas. Men allt som innebär att någon utför arbete utan att vara anställd i traditionell mening är inte entreprenörskap och allt företagande leder inte till nya jobb och utveckling. Inom entreprenörskapsforskningen skiljer man på möjlighetsbaserad och nödvändighetsbaserat företagande (se tex Acs och Varga 2004). Möjlighetsbaserad företagande innebär, förenklat, att någon har en affärsidé som denne vill utveckla, medan det nödvändighetsbaserade företagandet är situationer där någon blir företagare i brist på andra alternativ. Forskningen, som bland annat finns sammanfattad i TCO granskar nr 3/2007, visar att det bara är det möjlighetsbaserade företagande som har en positiv påverkan på den ekonomiska utvecklingen.

Att försöka maximera antalet utfärdade f-skattsedlar eller hitta på rättsliga hybrider som egenanställning ska alltså inte förväxla med att stimulera företagande för jobb och utveckling.

Den som väljer att utbilda sig till ett yrke inom något av TCO-förbundens sektorer har goda chanser att få jobb. Det visar en prognos från arbetsgivarorganisationen Sveriges kommuner och landsting (SKL). De kommande tio åren bedömer SKL att välfärdssektorn behöver rekrytera hela 420 000 nya medarbetare.

Sex av de fjorton yrkesgrupperna med störst jobbchanser finns inom olika TCO-sektorer, motsvarande ungefär 43 procent av  det totala rekryteringsbehovet. Några av dessa är grundskollärare, förskollärare, sjuksköterskor, specialistsjuksköterskor, socialsekreterare och tandsköterskor.

TCO och våra medlemsförbund drog 2008 ett omfattande fackligt förnyelsearbete för att anpassa verksamheten efter nya medlemmars behov och för att bli bättre på att berätta om värdet av ett fackligt medlemskap för unga välutbildade, som utgör en växande andel av TCO-förbundens medlemmar. SKL:s nya prognos om rekryteringsbehoven inom välfärdssektorn visar att arbetsmarknadens efterfrågan på TCOs medlemsgrupper ökar under lång tid framöver.

 

Saco-förbunden, bland dem Civilekonomerna, har ett stort antal medlemmar som är egna företagare. I en forskningsrapport "Akademikern som företagare" framgår motivet: viljan att bli sin egen chef och en längtan efter en frihet att själv bestämma över sin arbetstid.

läs mer

I söndags sände P1-programmet Kaliber andra delen i en programserie om situationen för de som är atypiskt anställda, eller som inte har någon anställning alls, vilket var temat för söndagens program med titeln ”De ofrivilliga företagarna”. Kalibers journalister har gjort ett gediget arbete och deras program är ett viktigt bidrag till den ofta förenklade debatten om egenföretagande. Bland det ökande antalet uppdragstagare, vilket ofta lyfts fram som ett positivt tecken på entreprenörskap, finns även människor som inte alls har någon önskan att bli egna företagare men som tvingas till det eftersom arbetsgivare vägrar att anställa för att sänka sina kostnader, minska sin administration eller flytta över ekonomisk risk till den arbetspresterande parten. Ett av resultaten är, vilket Kaliber uppmärksammar, att personer hamnar utanför den trygghet och rättssäkerhet som arbetsrätten och kollektivavtalen ger samt omfattas av andra, ofta mindre förmånliga, regler i socialförsäkringarna.

Ur ett strikt arbetsrättsligt perspektiv borde det inte kunna vara så här. Eftersom arbetsrätten har karaktären av social skyddslagstiftning och konkurrensreglering är den tvingande. Anledning till detta är att arbetstagaren typiskt sett är den svagare parten och att det annars skulle vara för enkelt för arbetsgivaren att tvinga arbetstagaren att gå med på sämre villkor och ge jobbet till den som är beredd att acceptera den lägsta lönen eller de längsta arbetstiderna. Tvingande lagstiftning kräver tvingande gränsdragningar. Det är därför inte upp till parten att själva bestämma om deras relation är en mellan en arbetsgivare och en arbetstagare (anställningsavtal) eller mellan en uppdragsgivare och en uppdragstagare (uppdragsavtal). Istället är det relationens verkliga innehåll, hur avtalsrelationen har fungerat i praktiken, som är avgörande.

I en dom från 2005 uttryckte Arbetsdomstolen detta som följer: Hur parterna själva har betecknat eller uppfattat rättsförhållande är emellertid inte avgörande för hur tvistefrågan ska bedömas. Bestämmande blir istället hur den närmare regleringen av avtalsförhållandet ser ut och hur de verkliga förhållandena har gestaltat sig mellan parterna. Detta ligger i linje med att den arbetsrättsliga lagstiftningen är tvingande till arbetstagarens förmån och inte kan sättas åsido genom avtal. (AD 2005 nr 16).

När domstolarna ska avgöra vem som är arbetstagare respektive uppdragstagare i arbetsrättslig mening gör de därför en samlad helhetsbedömning av ett stort antal faktorer. Nödvändiga men inte tillräckliga rekvisit för att någon ska anses som arbetstagare är att arbetet utförs på grund av ett avtal, att det sker för annans räkning samt att arbete i vart fall i huvudsak utförs personligen. Övriga faktorer som beaktas är bland annat om den arbetspresterande parten står under arbetsgivarens ledning och kontroll, om denne står till förfogande för efter hand uppkommande arbetsuppgifter, om det är arbetsgivaren som tillhandahåller maskiner och redskap, om den arbetspresterande parten får ersättning för direkta utgifter (t ex resor) och i vart fall delvis garanterad lön. Utmärkande för uppdragstagare är att de tar en ekonomisk risk. Det finns också ett ”socialt kriterium” att ”den arbetspresterande parten är i ekonomiskt och socialt hänseende jämställd med en arbetstagare” vilken kan låta som en tautologi men ändå har betydelse i praktiken.

Hur kan det då trots denna tvingande definition av vem som är arbetstagare respektive arbetstagare förekomma ”ofrivilliga företagare” och ”falska egenföretagare”?

För det första så måste en uppdragstagare som vill bli omklassad till arbetstagare gå till domstol för att så ska ske. Det förutsätter att man är så säker på att man egentligen är arbetstagare att man är beredd att ta en tvist med arbetsgivaren om detta samt att man är beredd att ta konsekvenserna av en sådan tvist, vilka även om man vinner kan bli negativa i form av man knappast kommer att få fler anställningar hos just den arbetsgivaren.  Dessa tvister är därför sällsynta, trots att det troligen många av de ofrivilliga företagarna i Kalibers reportage skulle ha en chans att vinna en sådan tvist. Störst chans att vinna skulle antagligen de som arbetar i branscher där ofrivilligt företagande inte ännu är så vanligt ha. I linje med det ”sociala kriterium” som nämnts ovan har nämligen praxis i branschen stor betydelse.

Ur det sistnämnda perspektivet är den tvist som Journalistförbundet just nu driver mot Sverige Radio angående radiojournalisten Linn Ohlsson, och som nämndes i Kalibers reportage, principiellt viktig. Då mediabranschen är en av de branscher där denna typ av uppdragstagare är vanlig skulle en seger för Linn Ohlsson och Journalistförbundet om inte vända utvecklingen så i vart fall dämpa dess hastighet och kunna fungera som utgångspunkt för en diskussion om arbetsorganisation och kontraktsformer inom public service.

En faktor som komplicerar frågan om vem som är arbetstagare respektive uppdragstagare är de så kallade f-skattsedlarna. (I ett av mina första inlägg på Utredarna skrev jag om myten om en statlig utredningen som krossade den då utbredda myten att det var svårt att få f-skattsedel samt att detta hämmade företagandet i allmänhet och kvinnors företagande i synnerhet.)

Läser man på skatteverkets hemsida framgår att f:et i f-skatt står för företagare samt att den som har f-skattsedel själv ansvarar för att betala in skatter och sociala avgifter. För att få f-skattsedel ska man bedriver näringsverksamhet eller har för avsikt att bedriva näringsverksamhet. Här rör det sig om skatterättsliga begrepp vilka egentligen inte har något att göra med om man är uppdragstagare i arbetsrättslig mening eller i de olika socialförsäkringssystemet. Arbetsdomstolen har därför konstaterat att den ”ej är bunden av den bedömning som Skattemyndigheten har gjort” (AD 2008 nr 4) samt funnit såväl att den arbetspresterande parten kan vara arbetstagare trots att denne har f-skattsedel (AD 2005 nr 16) som att den arbetspresterande parten kan vara uppdragstagare även utan f-skattsedel (AD 2008 nr 4). Samtidigt finns det dock exempel på mål där det tycks som att AD har vägt in förekomsten av f-skattsedel till den arbetspresterande partens nackdel (AD 2008 nr 50).

Utanför Arbetsdomstolen är det dock ofta f-skattsedeln som i praktiken avgör om någon är arbetstagare eller uppdragstagare även arbetsrättsligt och i socialförsäkringarna. Innehav av f-skattsedel skapar en presumtion i vardagen som är mycket starkare än all domstolspraxis. Har man f-skattsedel upplever både man själv, uppdragsgivare och huvudmän att man är egenföretagare och beter sig därefter även om de faktiska omständigheterna är misstänkta lika de som är typiska för arbetstagare.

Någon enkel lösning på detta problem finns inte. Från fackligt håll är det viktigt att vi vågar ta den typen av tvister som Journalistförbundet nu driver, eftersom framgång i sådana fall kan innebära att fler ofrivilliga företagare vågar ifrågasätta sin status och arbetsgivarna blir varse att denna typ av upplägg innebär en risk även för dem.

Vi måste också se till så att f-skattsedlarna inte blir än mer styrande än vad de är idag. Senast f-skattesystemet utreddes (SOU 2008:76) låg det i utredarens uppdrag att se om det gick att tillnärma den arbetsrättsliga distinktionen med den skatterättsliga ”med den utgångspunkten att den som bedöms bedriva självständig näringsverksamhet inom det ena rättsområdet också normalt bör bedömas göra det inom det andra rättsområdet.” I praktiken skulle det ha inneburit att Skatteverket fått möjlighet att utfärda arbetsrättsliga frisedlar som inte ens en process i AD hade kunnat komma åt.  Med hjälp av goda argument lyckades undertecknad och övriga fackliga experter i den utredningen avvärja denna fara. I vart fall för stunden.

Kalibers reportage tog även upp något som kallas ”egenanställda”. Varför det är en dålig idé och ett hot mot arbetsrätten återkommer jag till i en senare blogg.

 

 

I dagens Dagens arena berättar Erik Sundström att Håkan Juholt skall ha sagt ”Om man inte ljuger lite kan man förlora vad som helst”. Frågan är om inte Fredrik Reinfeldt har anammat detta talesätt vad gäller europluspakten.

Läget är följande: Den fjärde versionen av pakten finns nu. Den är måttligt förändrad i förhållande till den ursprungsversion som LO och TCO bedömde vara oacceptabel för svensk del. Den svenska politiska striden står om Sverige kan få ett inflytande utan att bli bunden av paktens finanspolitiska regelverk. Och här vill jag säga att min bedömning är att inflytandet inte bör spela någon roll för om Sverige skall skriva på eller ej. Se skälen i denna blogg. På tisdag är det möte med finansministrarna och den 30 januari toppmöte med stats- och regeringscheferna.

Statsministern har i en intervju för TV4 nyheterna (4,30 in i klippet) sagt att Sverige kan få inflytande utan att bindas av paktens regler. Sedan verkar det som att regeringskansliet har briefat journalister om precis samma sak.

Vad är då fakta?

I det nuvarande utkastet står det i paktens 12 paragraf punkt 6 att ”In order to discuss specific issues concerning the implementation of this Treaty, the President of the Euro Summit will invite, when appropriate and at least once a year, the Heads of State or Government of Contracting Parties whose currency is not the euro who have ratified this Treaty and have declared their intention to be bound by some of its provisions in accordance with Article 14(5) to a meeting of the Euro Summit.”.

Enligt denna artikel i utkast 4 av pakten (det senaste) är det således klart att för att få sitta med vid bordet, och märk väl det är ett begränsat inflytande både vad gäller innehåll (discuss specific issues concerning the implementation) och kvantitet (minst en gång om året när euroländerna skall mötas minst två gånger per år), så måste landet ifråga bli bundet av delar av avtalet. Utifrån euroländernas synpunkt är detta rimligt. Varför skall ett land som inte omfattas av paktens regler också vara med och bestämma? Och varför skall ett icke-euroland få inflytande över euroländernas inre samarbete? Grekland bestämmer ju inte över den svenska penningpolitiken eller finanspolitiken.

Varför verkar det som att statsministern skarvar med sanningen? Det kan vara så att han faktiskt har annan ny information och då talar sanning. Det kan också vara så att han inte har information och då inte vet vad han pratar om. Eller så vill han så gärna att Sverige går med i pakten att lite skarvande då sätter press på de politiska motståndarna.

Sedan är frågan varför vissa euroländer, Tyskland verkar det som, så gärna vill ha med Sverige. En gissning kan vara att det skapar en för Tyskland bättre balans i pakten, därför att det är en inte en föraktlig andel länder som har problem eller får stöd från räddningsfonden. Då är det inte fel att få stöd av fiskalt konservativa länder såsom Sverige.

Den 30 januari vet vi hur slutversionen ser ut.

Hur kunde vi!!?? Hur kunde vi låta detta hända…..vart fanns vi när Juholt behövde oss som mest!?!?

”Media rules” har fått en helt ny innebörd nu. Media bestämmer vem som blir partiledare och vilket parti folket ska rösta på.

Media har ett tydligt uppdrag och de går fram som ångvältar.

Håkan Juholt var livsfarlig för Reinfeldt och det visste både media och Alliansen. Juholt hade krossat allt motstånd på väg till valseger om inte media lagt näsan i blöt och förvänt svenska folket.

Lägligt när opinionssiffrorna började visa att Socialdemokraterna var på väg om Moderaterna så kommer medias hets och påstådda händelser om Juholt. Hemliga källor både i och utanför partiet verkade läcka som såll och uppgifter om än det ena värre än det andra dök upp.

Är det inte lite märkligt ändå att just de uppgifter som dök upp handlade om bidrag. Just  det ordet och begreppet som borgarna alltid försöker att kasta i ansiktet på oss och som de försöker få oss på fall med.  Partiet med bidragslinjen har de sagt.

Är det inte också märkligt att Aftonbladet nu skriver att LO var de som höll i yxan?

Varför skulle LO ”hålla i yxan” och försöka få bort den man som stod upp för arbetarna?? LO och alla vi andra vet att vi i Juholt hade en partiledare som äntligen ordentligt tog upp just LO:s och arbetarnas frågor på dagordningen.

Minns då allt surr från Borgare, företagare m.fl som  sedan senaste valet uttryckt en åsikt om att LO och partiet borde kapa banden.

Visst kommer detta då lägligt för borgarna att LO påstås ”hålla i yxan”.  Den bästa kilen mellan partiet och LO som tänkas kan, om folket förmås tro att LO offrar sin egen kämpe på altaret.

Denna mediastrategi och hot mot demokratin såg vi ju allihopa. Men vart var vi då när vår partiledare behövde oss som mest?!  Ja inte stod hela massan bakom med solidaritet och kampviljan där för att visa stöd för den partiledare vi valt.

Pinsamt och skämmigt av folket! Och jag VILL HA JUHOLT TILLBAKS!

Någon gång innan det nya året funderade jag här på bloggen över hur det egentligen ska bli med Arbetsförmedlingens coachverksamhet framöver. Nu vet vi besked. Enligt Arbetsförmedlingen räknar man med att 20-30 000 personer kommer att få en jobbcoach under 2012. Under 2011 var det 40-50 000 arbetslösa som fick stöd av en personlig coach, 2010 hela [...]

När jag skrev den förra bloggen om att förpassa sextimmarsdagen till arbetslivsmuseet fick jag många kommentarer på temat blir vi lyckligare av att arbeta mer, eller att det är bra fördelningspolitik att korta arbetstiden. Det föranleder ett litet resonemang om huruvida vi blir lyckligare av att arbeta mycket mindre och om sex timmars arbetsdag är en väg till lägre klyftor.  Låt oss börja med att göra två tankeexperiment.

Anta att du får välja mellan värld A där du bor i en lägenhet på 100m² men alla andra bor i lägenheter som är 150m² stora, eller att du får leva i värld B där du bor på 75m² men alla andra bara har 50m². I alternativ A bor du absolut sett större men sämre än alla andra och i värld B absolut sett mindre men större än alla andra. Vilken värld väljer du?  

I en neoklassisk ekonomisk modellvärld kommer du sannolikt att välja det absolut bästa, alltså värld A, där du bor som störst och där alla har det bättre. I verkligheten kommer dock väldigt många att istället välja värld B, där det är absolut sett sämre för alla, men relativt sett bättre för dig.

Tänk dig sen att du får välja mellan att bo i värld C där du har fyra veckors semester, men alla andra har sex veckor, eller i värld D, där du har tre veckors semester men alla andra bara har två.

I det senare exemplet föredrar de flesta att leva i värld C där man absolut sett har det bättre även om det relativt sett är sämre, hellre än i värld D där man absolut sett har det sämre men relativt sett bättre.

Ekonomiprofessorn Robert H Frank tar upp dessa exempel i boken ”Falling Behind – How rising inequalities harms the middle-class”.  Han kallar den första typen av ”konsumtion” för ”positional goods”, alltså den typen av konsumtion där du fattar beslutet utifrån dess relativa värde mer än det absoluta, och den andra typen för ”non-positional goods”, där jämförelsen med vad andra har inte är så intressant utan du väljer det som är absolut bäst.

Studier som gjorts av bland andra forskare på Internationella valutafonden, IMF, visar att när inkomstklyftorna ökar tenderar människor längre ned på inkomstskalan att vilja fortsätta konsumera ”positional goods” för att inte tappa i relativt upplevd status och välbefinnande. När detta inte är möjligt att uppfylla, strävar man efter att öka sina inkomster genom att arbeta längre. När inte heller det är tillräckligt upprätthålls konsumtionen på kredit med lånade pengar. Men eftersom detta inte fullt ut går att kompensera leder ökade inkomstklyftor sannolikt både till att fler känner ett minskat relativt välbefinnande samtidigt som lånekarusellen skapar en ökad ekonomisk instabilitet.

Vad har då detta med arbetstidsfrågan att göra? Min poäng är helt enkelt att om vi förkortar arbetstiden allt för snabbt och för mycket måste detta betalas av den som får kortare arbetstid i form av lägre framtida reallöner. Men eftersom alla inte kommer att minska sina arbetstider eller inkomster kommer detta att leda till kraftigt ökade ekonomiska klyftor i samhället. Detta kommer då att leda till att många som har tvingats förkorta arbetstiden via lagstiftning och därmed blivit relativt sett fattigare, förmodligen kommer att söka kompensera sin förlorade relativa konsumtion av ”positional goods” genom att försöka få extrajobb och därmed öka sina inkomster, och/eller genom att i högre grad lånefinansiera sin konsumtion.

Oavsett vilket är risken stor för att en omfattande och snabb förkortning av arbetstiden vare sig gör den enskilde lyckligare eller samhället mer stabilt. Värt att fundera över.

Regeringen vill lägga ned tre myndigheter inom den högre utbildningen och istället skapa två nya. Ungefär detta har varit känt sedan länge, men nu har alltså det första delbetänkandet i Högskolemyndighets- och programkontorsutredningen kommit. Utbildningsminister Jan Björklund utmålar i Sveriges Radios Ekot det hela som en kvalitetsreform.

Jag har inte hunnit läsa förslagen ordentligt och kan därför inte kommentera dem i detalj, men en sak står klar: att organisera om myndigheter är inte det Alexanderhugg som behövs för att stärka kvaliteten i den högre utbildningen. TCO har länge drivit kravet på mer resurser till de mest eftersatta utbildningsområdena, humaniora och samhällsvetenskap, inte minst för att öka den lärarledda undervisningstiden. Men för att öka kvaliteten i den högre utbildningen behövs mycket annat, bland annat mer forskningsanknytning, fler disputerade lärare, mer arbetslivsanknytning, fortsatta insatser för att motverka snedrekryteringen och ökad internationalisering.

Så varför utmålar Jan Björklund den nya myndighetsreformen som en viktig kvalitetsreform? Dels kan det vara ett sätt att framstå som handlingskraftig. Dels kan det vara en avledande manöver för att rikta strålkastarljuset bort från resursbristen och istället fokusera på åtgärder med vilka regeringen tror sig kunna åstadkomma samma resultat med mindre resurser. Det kan också vara så enkelt att utbildningsministern, liksom många andra ”moderna” politiker, har en alltför stor tilltro på kontrollers och utvärderingars betydelse för utbildningskvalitet.

Det ska i rättvisans namn sägas att regeringen faktiskt är medveten om resursbristen och har skjutit till medel i flera budgetpropositioner. Men tillskotten är långtifrån tillräckliga och det som egentligen skulle behövas är en förändring av hela resurstilldelningssystemet för den högre utbildningen, ungefär som det förslag regeringens egen utredare presenterade för snart fem år sedan.

En annan reflektion man kan göra är att det ter sig märkligt att regeringen vill göra en genomgripande myndighetsomstöpning kort tid efter att man sjösätter dels en mycket omfattande och kontroversiell kvalitetsutvärderingssystem, som i sig innebär nya arbetsformer och en stor arbetsbörda för en av de berörda myndigheterna (Högskoleverket, HSV) och dels en avgiftsreform för tredjelandsstudenter som innebär detsamma för en annan av dem (Verket för högskoleservice, VHS). Risken finns att detta snarare försämrar kvaliteten i dessa myndigheters arbete i ett kritiskt skede då de borde ägna sig åt sin kärnverksamhet snarare än åt interna organisatoriska konvulsioner och barnsjukdomar.

Ja rubriken är det som drar ögonen till själva texten. Men vad är det vi håller på med nuförtiden? Låter vi rubriker och halvsanningar ta över det som är viktigt…….själva sakfrågan?

Tidningarna har under dagen varit full av anklagelser mot Håkan Juholt om vad han sa och vad som stämmer med den tekniska detaljverkligheten. Alla debatterar på ett eller annat sätt detta faktum att Juholt sa något om att SD varit i maskopi med Alliansen i en försvarsfråga.

Men hur många av oss debatterar själva sakfrågan eller ens minns den? Ja just det….frågan det var tal om och handlade om nedläggningen av värnplikten.

Den frågan kommer helt bort i medias och folkets debatter och i fikarummens samtal idag. Så trist att folket går på medias utspel också om Juholts vara eller icke vara. Såklart att han kan komma igen……han är här och det är partiets övriga delar och anhängare som inte har styrkan nog att stå emot halvsanningar och orelevanta upplysningar.

Aftonbladets Melin skriver idag: ”Man vet inte vem det är mest synd om. Håkan Juholt eller Socialdemokraterna”

Ja kanske till henne är rubriken riktad. Det är inte synd om vare sig Juholt eller oss andra. Det är synd om dem som tvivlar och om dem som Melin som skriver sin dagliga skit!!

Så det som behöver göras är att folket måste stå upp för vad de tror på…..inte för vad någon säger åt dem att tycka om någon person…..eller för vad någon hittar på för halvsanning för att dölja sakfrågorna.

Vi Socialdemokrater måste hitta ordet Lojalitet och dess rätta innebörd. Ha gärna intern kritik men rikta den internt och inte ut i det blå.

Lojalitet betyder också att stå upp för det man tror på i alla väder och då särskilt i vårt fall när det blåser Blåväder!!

Organisationen Företagarna presenterar idag ytterligare en i raden av undersökningar som påstås bevisa att anställningsskyddet är omodernt och skadligt för ungdomar. ”Nio av tio ungdomar anser att unga missgynnas av reglerna om att den som är sist anställd ska sägas upp först” skriver de i sitt pressmeddelande.  Undersökningens resultat är dock snarare ett uttryck för de senaste decenniernas opinionsbildningsinsatser än för realiteter på arbetmarknaden.

Vid en första anblick kan det låta logiskt att en regel som säger att den som har arbetat längre på en arbetsplats har företräde till de jobb som blir kvar efter en nedskärning eller omorganisation (förutsatt att denne har tillräcklig kompetens för jobbet) leder till ungdomsarbetslöshet. I verkligheten är det dock inte lika enkelt. När TCO häromåret med hjälp av statistik från SCB undersökte hur stor andel av de unga arbetslösa som blivit arbetslösa efter en driftsinskräkning, det vill säga en situation där turordningsreglerna kan ha kommit till användning, visade det sig att det bara var 2,5 procent. Siffran varierar troligen år från år, men det man med säkerhet kan säga är att de som fått gå på grund av att de stod sist på en turordningslista utgör en mycket liten andel av de arbetslösa ungdomarna.

En annan sak som tydligt framgick av SCB:s statistik var att de ungdomar som hade förlorat jobbet efter en driftsinskränkning snabbt fick jobb igen.  Det är inte så konstigt då de som före detta tillsvidareanställda 15-24 åringar kombinerade det som arbetsgivare tycker allra bäst om: kompetens, erfarenhet och ungdom.

I pressmeddelandet passar Företagarna även på att odla en del andra myter. Bland annat att forskningen skulle visa att dagens regler försvårar för unga att ta sig in på arbetsmarknaden. Men forskningsläget är knappast entydigt. När Svenskt Näringsliv och PTK förra året gick igenom befintlig forskning för att skaffa sig en gemensam bild av hur anställningsskyddet fungerar i praktiken tvingades de konstatera att ”det har gjorts få forskningsstudier av turordningsreglerna i Sverige och det finns därmed begränsad kunskap om dess effekter”. Det finns förvisso en hel del internationell litteratur som hävdar ett samband mellan strikt anställningsskydd och hög ungdomsarbetslöshet, men talar vi nyare studier som tydligt visar på ett sådant samband för Sverige finns det inte.

Vill man göra något seriöst åt ungdomsarbetslösheten, och inte bara använda den som en politisk murbräcka för att driva igenom andra förslag på den egna agendan, är det andra insatser än ändrad arbetsrätt som behövs. Den gemensamma nämnaren för de ungdomar som fastnar i långvarig arbetslöshwet och riskerar att slås ut från arbetsmarknaden innan de ens kommit in är bristande utbildning. Istället för att be opinionsinstitut ringa runt och fråga folk vad de tror orsakar ungdomsarbetslösheten har TCO med hjälp av SCB försökt gå till botten med de verkliga orsakerna. TCO har därför bland annat föreslagit en utbildningsgaranti för unga. Senare idag kommer vi med ännu fler förslag.

 

 

 

Lärarförbundet har <a href="http://www.lararforbundet.se/web/ws.nsf/documents/00301662?OpenDocument&menuid=00326A1C">granskat och analyserat hur det gått för lärarna</a> under den senaste avtalsperioden. Har kommunerna satsat på lärarna för att på så sätt höja kunskapsresultaten och läraryrkets attraktivitet? Har lärarna fått bättre betalt och goda arbetsinsatser belönats? Nej, tvärtom - i den här takten skulle det ta 109 år innan lärarna uppvärderas till de lönenivåer som andra lika välutbildade yrkesgrupper har. Det måste till en avbetalningsplan i en snabbare takt än så, och de första stegen måste tas i <a href="http://www.lararforbundet.se/web/ws.nsf/webbIndexsida?ReadForm&index=2B2F72A37E10DDDCC125790D0030E4F8&kategoriid=00308392">denna avtalsrörelse</a>.

Roger Mörtviks utskåpning av Vänsterpartiets krav på sex timmars arbetsdag tidigare på den här bloggen fick välförtjänt uppmärksamhet. Bland annat blir han kallad ”stolle” här.

Av de argument som Roger Mörtvik radar upp mot lagstiftad arbetstidsförkortning så vill jag utveckla ett; sex timmars arbetsdag genom lagstiftning innebär att allt löneutrymme tas ianspråk för tio år framöver om produktivitetstillväxten är normal. Politikerna, de som beslutar om normalarbetstiden i arbetstidslagen, förskotterar arbetstagarnas löneutrymme och lägger allt på arbetstidsförkortning. Inget blir över till löneökningar, omställningsavtal eller annat i arbetsvillkoren som kostar pengar. Facken och våra förhandlare kan rulla tummarna i tio år eftersom inget kommer att finns att förhandla om. Fackens historiska uppgift, att se till medlemmars behov och få ut det mesta och bästa ur partsrelationerna, kommer vi inte att kunna fullgöra. De partier och politiker som driver lagstiftad arbetstidsförkortning påtar sig ett stort ansvar. Bättre sätt att underminera den fackliga rörelsen än att ta ifrån oss löneutrymmet finns inte. Om det har jag bloggat tidigare.

Nu berättar Högskoleverket att det högt ansedda Yale University i USA ger en kurs i "Nightlife Culture". Kursen innehåller föreläsningar om arbetet som disc jockey, fältstudier i New Yorks nattliv mm. Kursledaren säger att "... it´s not just about getting drunk. It´s about the history of it; the Harlem cabarets, understanding race, gender, sex, prohibition and the law".

Hur populär kursen har blivit framgår inte.

läs mer