fackligt

Riksdagsvalet närmar sig och så också kritiken och anklagelserna mellan partierna. Är lite komiskt att först läsa högskole- och forskningsminister Tobias Krantz blogg där har kritiserat de rödgröna för att inte satsa tillräckligt på att höja kvaliteten i högskoleutbildningen. Tobias berättar stolt att han minsann satsar samanlagt 1,3 miljarder till grundutbildningen under nästa mandatperiod. Men de rödgröna lovade redan [...]

De rödgröna har en välkommen satsning på jobben.

Vi vill investera i det som bygger Sverige starkt inför framtiden. Vi vill investera i nya företag, i ökad konkurrenskraft, i nya bostäder, i hållbar infrastruktur, i klimatomställning och välfärd. Vi vill ge unga chansen att bidra till Sveriges framtid.

Vi vill ta bort regeringens aktivitetsförbud på Arbetsförmedlingen, som tvingar unga att vänta minst tre månader för att få utbildning eller praktik.

Vi vill att Sverige ska vara en ledande industrination med en kunskapsintensiv tjänstesektor. Det behövs mer forskning, fler innovationer, mer riskkapital och bättre villkor för småföretag. Forskningen måste kontinuerligt stärkas så att Sverige kan konkurrera med högt kunskapsinnehåll; inte låga löner.

Det är Extraklokt att satsa på investeringar inom industri, skola, vård och omsorg och att satsa på mer byggande. Då kommer jobben. Om sen människor, ung som äldre,  har möjlighet till utbildning och omställning för att matcha jobben så kommer fler ut i arbete snabbare.

En Rödgrön regering är det enda alternativet för fler jobb.

Igår skrev jag om den rapport Svenskt näringsliv släppt där de försökte visa att många unga med en högskoleutbildning inte har nytta av sin utbildning i sitt jobb. Jag har nu fått svar på de frågor som jag ställde mig när jag läste rapporten, framför allt frågan om studenter som har extrajobb räknas in i undersökningen. Svaret från rapportförfattaren ger vid handen att dem gör det. Studenter som har påbörjat en utbildning vid högskola eller universitet och har ett extrajobb har således fått svara på frågan om det extrajobbet ligger i linje med deras utbildning vad gäller nivå och verksamhetsområde. Att studenters extrajobb inte är samma sorts jobb som de flesta studenter får efter examen torde inte förvåna någon och är inte heller ett problem. Ungefär hälften av alla studenter lönearbetar en typisk studievecka och det finns 400000 studenter i Sverige. Det borde Svenskt näringlivs rapport räknat med innan de går ut och hävdar att 43 procent av alla unga högskoleutbildade inte har nytta av sin utbildning i sitt jobb. För det stämmer helt enkelt inte.

Ibland spelar det ingen roll vad man säger, människor måste få göra sina egna erfarenheter och dra sina egna slutsatser. Heder också åt den som kan ändra ståndpunkt. Det har Alliansen nu gjort vad gäller tillfället för jämställdhetsbonusens utbetalning. Man har insett att nuvarande utformning är för krånglig. Det ska gå snabbare att få jämställdhetsbonus. Den ska betalas ut varje månad, precis som föräldrapenningen.

Hoppas att de i så fall även tar hänsyn till problemet med att man missar bonusen helt om man missar att posta ansökan före ett visst datum per år.

Riksbanken höjde idag styrräntan. Höjningen var en kvarts procentenhet och räntan ligger därmed på 0,75 procent, vilket är mycket lågt i ett historiskt perspektiv. Inte mycket att tjafsa om kan tyckas. Och delvis håller jag med.

Den svenska ekonomin går som tåget. Tillväxten bedöms av de flesta prognosmakare hamna runt 4 procent i år och något lägre 2011. Sysselsättningen stiger redan nu och förväntas fortsätta stiga relativt snabbt åren som kommer. Huspriserna har möjligen planat ut men hushållens skuldsättning ökar fortfarande i en oroväckande takt.

Samtidigt är penningpolitiken fortfarande mycket expansiv. En “normal” räntenivå uppskattades åtminstone för några år sedan till 4 - 4,5 procent. En normalisering av räntenivån blir nödvändig förr eller senare.

Mot detta kan man invända att arbetslösheten fortfarande är mycket hög och bedöms, av de flesta prognosmakare, falla tillbaka mycket långsamt, även i de mer optimistiska scenariorna. Konjunkturinstitutet gör exempelvis bedömningen att vi kommer att ha fyra år med hög arbetslöshet.

Osäkerheten är osedvanligt stor just nu. Återhämtningen i världen  är mycket skör. I USA har dåliga siffror återigen aktualiserat frågan om en “double-dip”, dvs. att USA kommer att glida tillbaka i en recession när effekten av de offentliga stimulanspaketen klingar av. De höga offentliga underskotten och skuldnivåerna tvingar många länder att strama åt finanspolitiken. I Sverige signalerade finansministern nyligen att även den svenska finanspolitiken kommer att stramas åt betydligt de kommande åren. Oppositionens finansminister Tomas Östros lovade raskt att göra samma sak.

Man glömmer gärna bort att Riksbankens huvudsakliga mål är prisstabilitet. Riksbankens bedömning är att man kommer att underskrida inflationsmålet i ytterligare två och ett halvt år. KI tror att Riksbanken kommer att missa målet i fyra år till.

Det är fullt möjligt att svensk ekonomi kommer att utvecklas lika bra - eller bättre - än de mest optimistiska bedömningarna. Även om så vore fallet har vi gott om tid att lägga om politiken, utan att riskera en överhettning eller inflationsbrasa.

Riksbanken visade själv i sin senaste Penningpolitiska rapport från juli i år att vänta ett halvår med räntehöjningarna och sedan höja lite snabbare skulle innebära att arbetslösheten skulle bli lägre samtidigt som inflationsmålet skulle uppnås tidigare.

Det stora problemet är dock inte räntehöjningen idag. Det stora problemet är att Riksbanken framöver tänker sig höja ränta alltför snabbt och alltför högt. Riksbanken tänker sig att styrräntan i slutet av 2012 har höjts till 3,3 procent medan Konjunkturinstitutet prognos ligger på 2,75. Marknadsaktörernas förväntningar, såsom de kommer till uttryck i räntebildningen, ligger mellan 1,5 och 1,9 procent (se diagram nedan).

Såväl Riksbanken som Konjunkturinstitutet tror att räntenivån så småningom kommer att återvända till den gamla normalnivån (”jämviktsräntan”) på 4 - 4,5 procent. Penningmarknaden tycks idag anse att normalräntan framöver snarare ligger runt 2,7 procent. Det är därför som långräntorna är så låga.

I det här fallet är jag beredd att hålla med marknaden. Många industriländer har allvarliga strukturella problem med höga underskott i de offentliga finanserna eller efterdyningar av fastighetskriser, som det kommer att ta många år att komma till rätta med. Det innebär att ränteläget globalt troligtvis kommer att bli relativt lågt under lång tid.

Den stora faran är att Riksbanken skulle lyckas övertyga marknaden att man hade rätt. Då skulle långräntorna kunna stiga mycket snabbt, vilket skulle kunna äventyra återhämtningen och även sätta press på de offentliga finanserna. Förhoppningsvis är risken för detta inte så stor. Riksbanken gjorde tidigare i år en utvärdering av sin prognosförmåga vad gäller styrräntan och tvingades då dra den häpnadsväckande slutsatsen att banken hade varit sämst i klassen de senaste tre åren.

Grafen är hämtad ur KI:s publikation Konjunkturläget september 2010 (diagram 72, sid. 42)

Idag var första dagen då det verkligen var lite ruggigt då jag åkte med dottern till dagis. Hon stannade och sprkade på några gula löv som fallit till marken och klättrade bekymmerslöst upp för ledstången till entrén.

Det är liksom verkligen höst, och det trots att sommarens traditionellt varmaste månad precis tagit slut. Och, otroligt nog för en som älskar att grilla och glida runt i shorts, jag älskar det. det är dags för höstgarderob (den snyggaste), te-kvällar, arbete och att vara produktiv, hög klar luft...ja, det är som att semestern (ack så skön) och sommarens lättja liksom lyfts bort av den höga, klara, rena och syrerika luften.
Nåväl, strålande tider, härliga tider.

Svenskt näringsliv kom idag med en rapport där de försöker visa att många unga inte har någon användning av sin utbildning i sitt arbete. Jag inväntar svar från Svenskt näringsliv angående hur undersökningen är gjord, hur de definierat högskoleutbildade och om jobb som studenter har under sin studietid räknas med i undersökningen, eftersom det inte framgår i rapporten.

Men innan de svaren anlänt så vill jag ge Svenskt näringsliv rätt i att det är ett problem om många personer arbetar i ett jobb under sin kompetensnivå. Kunskaperna riskerar att gå förlorade om de inte används och personerna får svårare att få ett bättre matchat jobb i framtiden. Det är dåligt både för den enskilda och för samhällsekonomin.

Men de siffror som Svenskt näringsliv presenterar kan ifrågasättas å det starkaste. I rapporten hävdas att 43 procent av de högskoleutbildade under 35 år inte har direkt nytta av sin utbildning i det arbete de har idag och att överutbildningen i Sverige ökar samt att svaret på ungdomsarbetslösheten således inte kan vara utbildning.

En betydligt större och mer gedigen undersökning av de högskoleutbildades överensstämmelse mellan utbildning och arbete har genomförts av SCB år 2008. I undersökningen tillfrågas de högskoleexaminerade cirka tre år efter examen om överensstämmelse mellan utbildning och arbete. Den högskoleexaminerade gjorde själv en bedömning av vilken utbildningsnivå som var tillräcklig för hans/hennes arbete genom att svara på frågan: Vilken utbildningsnivå/examen bedömer du vara tillräcklig för det arbete du hade under veckan 31 mars – 6 april 2008?

Den undersökningen visar att 89 procent av de högskoleexaminerade som arbetade bedömde att den tillräckliga utbildningsnivån för arbetet var minst en grundläggande högskoleutbildning. Av dessa ansåg fem procent att den tillräckliga utbildningsnivån för arbetet var en licentiatexamen. Sju procent bedömde att den tillräckliga utbildningsnivån för arbetet var en gymnasieutbildning och två procent ansåg att en grundskoleutbildning var den tillräckliga utbildningsnivån. Det är således nio procent som anser att de har en längre utbildning än vad de bedömer är tillräckligt för jobbet.

Nio procent är långt färre än 43 procent. Nio procent är dock fortfarande ett stort problem. Politiken behöver därför inriktas på att stimulera fram fler kunskapsintensiva arbeten som kräver lång utbildning och inte inriktas på att stimulera fram arbeten som kräver kort utbildning. Arbetsgivare bör också bli bättre på att ta tillvara den kompetens som unga välutbildade personer besitter. Men att Sverige ska sluta satsa på utbilding, när alla andra länder ser att det är den bästa vägen mot välstånd och välfärd, det ter sig verklighetsfrånvänt.

Jag har tidigare skrivit om myten om överutbildning här. Min kollega Samuel Engblom reder ut det här med ungdomsarbetslösheten och varför vi måste satsa på utbildning, inte minst för de många unga som inte har en komplett gymnasieutbildning, här.

Denna vecka har nya siffror ang. vad som hände med de 14 321 personer som utförsäkrades från sjukförsäkringen vid årsskiftet och då hänvisades till ett arbetsmarkandsprogram på AF. Dessa siffror, som nyligen tagits fram av Försäkringskassan (FK) och Arbetsförmedlingen (AF), rör tiden fram till och med sommaren 2010. Resultatet kan kort sammanfattas i tio punkter:

•  88 procent (12 575 personer) som utförsäkrades vid årsskiftet hade skrivit in sig hos AF fram till den 30 juni.
• Ungefär 50 procent (7 100 personer) av de utförsäkrade hade fram till och med 31 juli sjukanmält sig eller ansökt om sjukpenning eller rehabiliteringspenning. Dessutom har 93 personer har beviljats sjuk- eller aktivitetsersättning efter den 1 januari 2010.
• Fram till 31 juli hade ca 40 procent (5 836 personer) återvänt till sjukförsäkringen, d.v.s. de hade fått sin ansökan till FK beviljad.
• Endast 2,5 procent (362 personer) hade fram till 30 juni fått ett osubventionerat jobb på arbetsmarkanden. Hit räknas även de deltidsanställda, tillfälligt anställda, timanställda och de med tidsbegränsade anställningar.
• 0,8 procent hade återvänt till anställning hos sin gamla arbetsgivare. Här är det, enligt AF/FK-uppgifterna oklart om och i vilken omfattning dessa personer arbetade innan de utförsäkrades.
• Ungefär 5 procent (710 personer) hade arbete med någon form av samhällsstöd. Hit räknas anställning vid Samhall, offentligt skyddat arbete, trygghets- och utvecklingsanställning och lönebidragsanställning.
• 1,7 procent (255 personer) hade ett s.k. nystartsjobb.
• Ungefär 28 procent (3 948 personer) fick fortfarande den 30 juni aktivitetsstöd pga av att de deltog i ett arbetsmarkandspolitiskt program. Arbetsförmågan hos denna grupp har således ännu inte prövats mot den reguljära arbetsmarkanden. Hur måga av dessa som, när de lämnar AF-programmet, kommer att återvända till sjukförsäkringen är därför oklart.
• 5,5 procent (782 personer) har lämnat AF men ej återvänt till sjukförsäkringen. Majoriteten av dem bedöms dock ha sökt ersättning från FK.
• 4,1 procent (589 personer) var 30 juni arbetslösa, d.v.s. inskrivna som arbetssökande vid AF.

Så ser statistiken alltså ut. Man kan konstatera att efter varje ny uppföljning som gjorts har gruppen som återvänt till sjukförsäkringen hela tiden ökat. När regeringen lade fram sitt förslag, om detta introduktionsprogram vid AF, kalkylerade man med att endast 10 procent skulle återvända till sjukföräkringen. Försäkringskassan har sedan justerat upp detta och prognosticerade i början av året att denna siffra skulle landa på en tredjedel (d.v.s. 33 procent), som skulle återvända till sjukförsäkringen efter ett halvår. Senare under året uppreviderade man denna siffra till 38 procent.

Nu har vi facit i hand och kan konstatera att det blev fler, än vad både politikerna och myndigheterna räknade med, som återvände och vill återvända till sjukförsäkringen. Tyvärr stannar det inte där. Ovanstående siffror ger oss anledning att tro att den grupp som återvänder till sjukförsäkringen kommer att växa ännu mer under den närmaste tiden. Vi kan altså konstatera att siffrorna, rörande de som främst behöver medicinsk rehabilitering eller vård, kryper allt närmare den uppskattning (på drygt 60 procent) som gjordes av de anställda vid FK och AF i en undersökning av fackförbundet ST.

De redovisade siffrorna från AF/FK ger, hur som helst, upphov till en hel del nya frågeställningar. När vi ser tillbaks kan vi exempelvis fråga oss om det verkligen var nödvändigt att orsaka det stora lidande och den oro, som vi vet att utförsäkringen innebar för så många, med tanke på det redovisade resultatet? Är det dessutom rimligt att på detta sätt bolla med redan utsatta personer mellan olika myndigheter? Hur stor del av de positiva effekterna som trots allt konstaterats (främst beroende på medicinsk- och arbetslivsinriktad rehabilitering) hade kunna uppnås utan den mekaniska tidsgräns, som nu kontinuerligt fortsätter att utförsäkra tusentals personer?

De närmaste åren kommer, enligt de senaste prognoserna, åtminstone 75 000 personer att utförsäkras från sjukförsäkringen och hänvisas till AF. Är det nu inte dags att släppa på den politiska prestigen och istället idka konstruktiv självkritik från regeringens sida och erkänna att man ordentligt behöver se över lagstiftningen? Varför inte rent av göra detta inom ramen för den kommande socialförsäkringsutredningen?

”Äta sin halva hummer på Gondolen eller jobba deltid och få mer tid för barnen.” Enligt PM Nilsson som skriver i tidningen Stockholm City idag har vi ett val. Han hävdar att livspusslet är en bluff. Pusslet går inte att lägga. Det enda som finns är tuffa val. Provocerande resonemang kan tyckas. Speciellt för den som har svårt att få lönen från heltidsjobbet att räcka till det mest grundläggande. Och aldrig kan käka hummer. Men som heltidsarbetande akademiker och småbarnsförälder får krönikan mig att börja fundera. Vad håller jag på med? Med andra prioriteringar har jag råd att gå ner i arbetstid och hänga mer med mitt barn. Nu ska jag börja tänka över mina val (och får min man att göra det samma). Jag som faktiskt har den möjligheten.

I skrivande stund kan ni se SKTFs ordförande Eva Nordmark på morgonnyheterna i SVT. Hon berättar om att välfärden är den viktigaste frågan för väljarna i kommun- och landstingsvalet. Det är ju dessa frågor som direkt berör vår vardag och våra förutsättningar att skapa oss en bra tillvaro.

För SKTFs medlemmar har även dessa val en direkt inverkan på deras arbete. Det är de som ska leda, utveckla och administrera välfärden politiken beslutar om. Ju bättre jobb SKTFs medlemmar kan göra - desto bättre välfärd får medborgarna!
I Norrköping ställer vi idag till med en lunchträff där vi har bjudit in socialarbetare, socionomstudenter och socialnämndens politiker. Det blir ingen debatt, duell eller utfrågning. Istället vill vi erbjuda tillfälle för samtal kring framtidens sociala arbete i vår kommun. Vi tror att våra medlemmar och framtida medlemmar har mycket klokt att tillföra!

Rödgröna har presenterat sina förslag som vi går till val på och kommer att införa. Regeringsplattformen är Helbra.

För att börja någonstans så tar vi sjukförsäkringen som ska vara förutsägbar och modern. Individuella rehabiliteringsplaner ska införas och ”stupstocken” som utförsäkrar människor vid en tidsgräns ska tas bort. Av de 12 ooo idag utförsäkrade ska de som behöver återförsäkras. Så länge man är sjuk ska man ha rätt till sjukpenning.

Sjukförsäkringen ska ge trygghet så att människor klara sin försörjning även om man har oturen att bli sjuk.

På sikt ska taket  i försäkringen höjas  så att de allra flesta får ut 80 procent av sin tidigare inkomst i sjukpenning.

Vi vill också investera mer i rehabilitering.

Såklart att man ska hjälpas tillbaks till arbete så fort som möjligt men det finns faktiskt människor som drabbas av svåra sjukdomar eller skador som behöver väldigt lång tid för rehabilitering och tillfrisknande.  Då ska man få det och inte straffas ekonomiskt utöver den tunga bördan det innebär att inte vara fullt frisk och kunna arbeta eller leva normalt. I vårt samhälle tar vi hand om medmänniskan.

Rödgröna tar hand om samhället och medmänniskorna. Det tycker jag är Helbra.

I gårdagens partiledarutfrågning med Göran Hägglund kom sjukförsäkringsfrågan återigen “upp på tapeten”. Precis som bisittaren Axel Gordh Humelsjö konstaterade, från sin plats vid datorn, är det många ute i landet som är mycket engagerade i sjukförsäkringsfrågan.

Detta märks också när man går igenom lokal- och regionalpressen. Idag kunde jag exempelvis, efter att ha kastat en blick blick i olika tidningar, enkelt plocka fram tre exempel på detta: från Västerviks tidning, Motala & Vadstena tidning och Arbetarbladet i Gävle. Det finns säkerligen fler exempel än så…

Efter att de två regeringsalternativens valmanifest nu är presenterade har pressen satt i gång att räkna på “hur dessa slår” på olika grupper.

Jag såg i dagens DN att när det gäller inkomstskatten så innebär en jämförelse mellan Alliansen och de rödgröna att en inkomsttagare (under 65 år) som tjänar mellan 20 000 och 40 000 kr/mån, vilket de flesta ju gör, en skillnad på mellan 115 -150 kr/mån. Med Alliansens politik får dessa inkomsttagare alltså en något lägre skatt. Men som DN själv konstaterar, om de rödgrönas skattealternativ, ”…om man betalar en hög a-kasseavgift kompenserar det med råge (den rödgröna) skattehöjningen”.

Dessutom skulle man faktiskt också kunna se på skillnaderna i beskattning utifrån det allmänna försäkringsskydd som de två regeringsalternativen erbjuder när man blir sjuk eller arbetslös. I så fall kan den något högre skatten som de rödgröna föreslår - av medelinkomsttagaren - ses som en något högre försäkringspremie (på mellan 115 och 150 kr/mån), som betalas in för att förstärka det offentliga skyddet den dag oturen är framme och man blir sjuk eller arbetslös.

Frågan är då om väljarna bedömer att det utökade försäkringskyddet är värt pengarna? Hur väljarna väljer att prioritera i denna svåra avvägning kommer förmodligen att ha viss betydelse för valutgången.

Effekten ska dock inte överdrivas. Denna typ av enkel plånboksmattematik kommer förmodligen att spela roll, men minst lika viktigt är naturligtvis sådant som inte kan mätas i kronor och ören. Det handlar då framför allt om vem som har störst förtroende när det gäller jobbpolitiken.

Detta val, liksom så många andra tidigare, avgörs nog förmodligen till syvende og sisdt av värderingar och av vilket samhälle de flesta väljare vill se i framtiden. Ni vet det där som brukar kallas för “magkänslan” eller för “våra innersta drömmars längtan”…

Är jobbskatteavdraget ett kostnadseffektivt sätt att öka sysselsättningen på? Hur många jobb skapar det egentligen? Svaret är att vi inte vet särskilt mycket om det även om en del ekonomer och politiker påstår motsatsen.

Men låt mig börja med att säga att vissa jobbskatteavdrag är bra, helt enkelt för att det kostar mer att arbeta än att inte göra det. Men de två första stegen i jobbskatteavdraget, som regeringen genomfört, räcker nog för att åtadkomma en tillräcklig skillnad. Fortsatta jobbskatteavdrag borde ske i form av avdragsrätt för a-kasseavgift eller fackföreningsavgift.

Nyligen skrev ekonomiprofessorn Lennart Flood i en rapport för SNS om jobbskatteavdraget. Rapporten tolkades som att avdraget har skapat runt 70 000 jobb. Det är en intressant siffra så låt oss granska det lite närmare.

Först lite om hur jobbskatteavdraget är tänkt att skapa jobb. Flood skriver själv i rapporten:

“Ett jobbskatteavdrag innebär att individens lön efter skatt ökar. Det bör leda till att löntagaren kan acceptera en viss lönesänkning före skatt. Det medför i sin tur att fler företag är intresserade av att anställa”.

Jobbskatteavdragets jobbskapande mekanism är tydlig. Sänkta skatter ska leda till lägre löner och då skapas fler jobb. Men om det är så jobbskapandet ska gå till, då bör det innebära att väldigt många i slutändan inte får mer pengar efter skatt eftersom lönen förväntas sänkas i samma takt som skatten minskar. Det innebär att för att få långsiktigt effekt krävs allt större fortsatta skattesänkningar som ger högre lön efter skatt när lönerna har sänkts tillräckligt för att skapa fler jobb.

Det betyder då också att jobbskatteavdraget inte ens i teorin samtidigt bör kunna ge både pengar i plånboken för flertalet och massvis med jobb. I långa loppet ger det antingen högre lön efter skatt eller fler jobb med lägre lön.

Jobbskatteavdraget jobbskapande effekter är ytterst svåra att beräkna. Eftersom det inte går att utvärdera hur stor effekt som kommer av själva reformen och vad som orsakas av annat - alltså veta vad som hänt om skatten inte sänkts - blir det omöjligt att med någon presicion mäta hur många jobb som skapas. Därför bygger de flesta studierna på andra utvärderingars resultat, som i sin tur bygger på antaganden om vad som borde hända om människor får sänkt skatt.

Men om Floods analys nu skulle stämma (vilket är extremt osäkert) och jobbskatteavdraget har skapat ett ökat utbud av arbetstimmar motsvarande runt 70 000 arbetstilllfällen. Då betyder det att varje ökning motsvarande en helårstjänst kostat runt en miljon för skattebetalarna. D bl.a. Riksrevisionen tidigare visat att kännedomen om jobbskatteavdraget är väldigt låg är det (även med Floods optimistiska antaganden om sambanden mellan sänkt skatt, lönesänkning och jobbskapande) mer sannolikt att det har lyckats betydligt sämre. Riksrevisionens analys tyder snarare på att det kan var hälften så effektivt som Flood räknar med. Då skulle kostnaden helt plötsligt vara uppe i runt två miljoner per skapad helårsanställning.

Jag landar nog i slutsatsen att fortsatta jobbskatteavdrag som jobbpolitik är extremt dyrt, farligt tveeggat och väldigt ineffektivt.

TCO har länge hävdat att den högre utbildningen måste finnas tillgänglig i hela landet. Under många år var den uppfattningen också vägledande för svensk utbildningspolitik. De nyare lärosätena bidrar till den regionala såväl som den nationella tillväxten. Dessutom har de bidragit till att det på 25 år blivit dubbelt så vanligt att unga vars föräldrar bara har gymnasiebakgrund påbörjar högskolestudier.

Men de senaste åren har de nyare högskolorna satts på svältkur och upplever ett påtagligt ointresse från regeringen. Det är slutsatsen som tre forskare kommer till i en färsk rapport om högskolepolitikens avsikter och konsekvenser. I rapporten visar de, enligt sammanfattningen, att “dagens högskolepolitik är helt inriktad på villkoren för de äldre universiteten, och med tanken att ge några av dem internationell stjärnstatus.”

Forskarna, Ingrid Unemar Öst vid Örebro universitet, Mats Benner vid Lunds universitet och Björn Stensaker vid Norwegian Institute for Studies in Research and Higher Education, presenterade rapporten på ett seminarium i Stockholm idag. Såväl rapportförfattarna som de närvarande rektorerna efterlyste mer dialog med utbildningsdepartementet. Det behövs en helhetssyn på högskolesektorn och en vision om vad lärosätena ska bidra med, en vision som måste omfatta alla lärosäten - inte bara de gamla.

De nya lärosätena står för 40 procent av grundutbildningen, ett område som sedan länge dragits med resursbrist. De står för tolv procent av forskningen, en siffra som visserligen är låg men som för bara drygt tio år sedan låg på två procent. Det finns också forskning som visar att resurserna som går till de nya lärosätena ger väldigt god utdelning. Samtidigt tilldelas de gamla lärosätena så mycket forskningsmedel att de inte ens hinner göra av med dem, utan samlar dem på hög.

Dagens högskolepolitik är alltför inriktad på excellens, konkurrens och drömmen om en svensk Nobelpristagare. Det är en snäv och elitistisk prioritering som negligerar en stor del av den högre utbildning och forskning som - med framgång - bedrivs runtom i Sverige. En modern politik för tillväxt och kunskap i hela landet måste se alla lärosäten.

Magnus Skagerfält, sakkunnig arbetsmiljö

Medarbetaren som alltid är på språng behöver en flexibel omgivning. Möten ska kunna ske mobilt. Chefer ska kunna nås när det behövs. Beslut ska kunna tas när som. Klarar omgivningen av att vara så flexibel? Jag påstår att ett modernt flexibelt arbetsliv inte finns. Den som har barn behöver lämna och hämta barnen på dagis och skola vissa bestämda tider. Tekniken som ska underlätta mobilitet strular hela tiden eller finns inte. Arbetsgivare kräver att man ska arbeta vissa tider. Ska man ha möten andra tider får man jobba över.

Allt fler ingenjörer behöver idag vara på språng. Ett är säkert för mig. Idag har vi inte den omgivningen som kan vara  flexibel så att ingenjören alltid kan vara på språng. Istället finns det risker i att det ställs krav på medarbetares mobilitet och flexibilitet. Det kan innebära risker för medarbetarens hälsa. Värre är att andra kan skadas om ingenjörer tappar bort sig i att alltid vara på språng och flexibel. Att någon skadas  får ju inte hända!

Händer det? 

Göran Kecklund, som föreläser under temat “Vad gör arbetslivet med människors hälsa?” hos Sveriges Ingenjörer den 23 september , har klokt sagt följande: ”Det är ju inget självändamål att jobba mycket”.

Det mimetiska begäret handlar om att man vill förvärva vad en annan har eller bli vad den andre är (Syndabocken i civilisationens ursprung - SvD 28 augusti). Kort sagt: Pengar och makt är viktiga inte i sig utan därför att andra vill ha det också.

läs mer

En superrolig del i mitt uppdrag är att jag får vara med när vi bjuder lokalavdelningens nya medlemmar på välkomstlunch. En tid efter att de kommit med hos oss så sammanstrålar några av oss som har fackliga uppdrag med de nya. Det alltid kul att träffa nya människor och spännande att höra om deras bakgrund och nya jobb. Det finns så många roliga yrken i vårt förbund, idag fick vi höra mer om avloppsinspektion, ledarskap, handikappomsorg och alkoholtillstånd!

På många arbetsplatser inom SKTFs organisationsområde pågår ett stort generationsskifte där många lämnar arbetsplatsen och många nya är på väg in. Vi ser givetvis även en förflyttning i vilka tjänster det är som tillsätts. I vissa yrken behövs det idag färre än vad det gjorde igår, i andra fler och vissa yrken är helt nya! Så SKTF har potential att få massa nya medlemmar vars förutsättningar ser lite annorlunda ut. Många fackliga frågor kommer att vara desamma, men vi ser även att det finns en efterfrågan på att vi exempelvis ännu mer ska driva frågor om yrkesutveckling och goda förutsättningar att få ihop arbete och familjeliv.

Under dagens lunch så sa en tjej, som jobbat i kommunen i ganska många år, att hon inte förut sett något värde av att vara med i facket. Men att hon nu hade fått upp ögonen för oss och de frågor SKTF driver och att det då kändes rätt att gå med. Vilken superkomplimang. Vi behöver förnya oss och göra det fackliga medlemsskapet angeläget för de många som av någon anledning väljer att inte vara med.
Sitter nu på tåget på väg mot Gävle. Där är det imorgon dags att träffa många andra förtroendevalda och prata om vad vi vill med SKTFs framtid. Helt klart är att vi vill bli fler och att förbundet ska få massa härliga komplimanger!

I över ett års Sydsvenskans journalistklubbs förhandlat för oss frilansar. Ni som läst på bloggen har kunnat följa turerna. Ett engångsbelopp på 166 000 att fördela på drabbade bakåt i tiden och 20 procent mer i arvode för material som publiceras i Trelleborgs Allehanda i framtiden är resultatet. Istället för NOLL kronor och NOLL procent.

På måndag 6 september kommer Ingrid Thulin, klubbordförande på Sydsvenskan, till Frilans Syds frukostmöte för att få respons och informera frilansar om förhandlingarna och vad som händer nu. Detta berör inte bara dig som har material som publicerats i TA utan ALLA som frilansar för Sydsvenskan eller företagets andra tidningar. Det rör också dig som kommer göra det i framtiden. Vad som funkar/inte funkar på ett ställe får konsekvenser på ett annat ställe i tidningsvärlden. Du som frilansar för Hemma-bilagan, för andra av företagets tidningar, är du intresserad av högre arvode? Är du intresserad och kanske rent av imponerad av att de anställda har kämpat för ditt arvode? Kom då till mötet.

Hittills är det inte många som har anmält sig. Jag måste erkänna – att jag kommer att skämmas, och se det som ett misslyckande, om det inte är fler som är intresserade av en lyckad förhandling som tagit så mycket tid och tar kommer på frukostmötet. Jag tror att det kan vara svårt att få anställda att ta den striden igen då. Vad tror du?

Åsa Ohlsson, ordförande Frilans Riks

Mer info om frukostmötet här:

http://www.sjf.se/portal/page?_pageid=53,10667093&_dad=portal&_schema=PORTAL&element_id=15297583

Nu i valtider har nätet mängder av fiffiga tester som svarar på vilket parti som är bäst för mej. Det är inte bara de stora drakarna som DN, SvD och SVT utan en rad intresseorganisationer som erbjuder testerna. Igår fick jag kaffet i vrångstrupen när jag prövade Sveriges Förenade Studentkårers valenkät om ”Vilket parti har bäst studentpolitik?” I [...]